minismamma.blogg.se

Hela sommaren har jag tänkt att jag ska blogga. Det har inte blivit så. Soliga dagar, semester, resor och utflykter har kommit i vägen.

Det har hänt mycket med Mini medan jag varit borta. Hon har lärt sig att ställa sig upp mot saker. Soffan, vardagsrumsbordet och skötbordet. Hon stänger dörrar och öppnar lådor, jagar katterna och kan inte sitta still i en sekund. Hon säger mamamamama (till alla. Mormor, farmor, pappa men också till mig. Snart så..) och älskar mat. Äggröra, turkisk yoghurt med mosad banan, crêpes, all burkmat som inte innehåller fisk, gröt och välling. Hon visar mer och mer personlighet. Hon har en vilja av stål och är ordentligt envis. När vi säger "nej" börjar hon gråta.

Hon är en fantastiskt liten individ. Nu ska hon bara börja sova hela nätterna också.. :)

Jag har varit bortrest i helgen, därför har det varit bloggtorka.

Mini är lite jobbig nu (separationsångest, kanske?) och börjar skrika så fort jag sätter ner henne någonstans. Tårarna sprutar på henne och slutar inte förrän jag lyfter upp henne. Kanske har hon ont i magen, hon har varit väldigt hård i några dagar.

Annars har vi haft det bra. Var på studentfest i lördags. Mini kunde absolut inte slappna av och sova så vid 22:30 var hon så trött att allt var fruktansvärt. Då gick vi dom tre minutrarna hem, Mini somnade i vagnen (jo, vi försökte få henne att somna i vagnen tidigare på kvällen. Jag gick omkring i en timme utan att lyckas), vaknade när vi kom hem och somnade om på två minuter i sängen. Sötaste lilla unge...

Jag är helt slut!

Jag och Mini åkte in till barnskospecialisten i Vasastan. Jag köpte ett par skor till Mini men funderar på om jag ska lämna tillbaka dom. Hon är ju inte ens i närheten av att gå än men samtidigt vore det skönt att kunna ställa ner henne på marken ibland.. Jag får tänka på saken.

Sen gick vi från S:t eriksplan till östermalmstorg med stopp på Polarn&Pyret och babyproffsen. Var superfint väder här idag, så jag är nöjd att vi kom ut ordentligt!

Mini är inne i en extremt jobbig fas just nu där hon inte är nöjd med något. Absolut allt är fel och jag får knappt gå på toaletten ifred. Och imorgon är Eas inte hemma alls..

Jag och Mini var ute i det väldigt fina vädret med Becca och lilla J idag. Tog en promenad. Sen gick jag och köpte mat till Mini.

Det är allt vi orkat med idag. Jag hade riktiga planer på att åka in till stan och köpa skor till Mini men sen orkade jag inte. Det får bli imorgon istället.

Idag mellan 17-21 kommer Minis nya vagn! En mocca brown teutonia Fun. Jag ville egentligen ha en grå men det var så jäkla lång leveranstid på den så jag hoppas den här är fin.

Eftermiddagsföreställning i Minis hem:
Flickan som inte tänker sova.

Mini tyckte att det var alldeles för många barn på ÖF idag. Dom var små och började gråta mitt i sångstunden. Vilket jäkla sätt, tänkte Mini och sa ifrån med sin argaste röst. Och så var det en stor flicka där på kanske fyra år. Hon skulle hela tiden röra Mini (hon tyckte väl att Mini var söt) under sångstund. Vilket jäkla sätt, tänkte Mini igen och började gnälla.
Efter sångstunden gick vi hem, för då var Mini trött på alla jobbiga ungar.

Idag blir det öppna förskolan för oss. Mini älskar deras sångstund, det är så roligt att se henne bli alldeles exalterad. Hon viftar med armarna och skrattar.

Nu har Mini precis vaknat och ska få lunch. Idag bjuds det på biff stroganoff!

Sötaste sovfrisyren..

Mini är jättehård i magen och jag tycker så synd om henne. Därför sitter jag mest och trugar med vatten, vatten, vatten och katrinplommon. Hoppade över gröten nu på morgonen och gav henne av Sempers yoghurt smoothie istället. Tänker att då får hon i sig vätska därifrån också.

Just nu ålar hon sig fram på golvet, samtidigt som hon munpruttar.

När folk har sagt att dom glömt bort hur det kändes att föda barn har jag alltid tänkt "vilken jäkla bullshit!".

Även när jag låg och födde fram Mini med lustgasen fastklistrad vid ansiktet (Eas fick säga till mig flera gånger, "Lia, du måste andas vanlig luft!") tänkte jag att det är omöjligt att glömma bort något som gör så förjävla ont som det här.

Men nu sitter jag här, åtta månader senare.. Och jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att det gjorde ont, såklart. Men när jag tänker tillbaka kan jag faktiskt tänka att det nog inte var så farligt ändå. Det vill jag nog göra om.

Och då förlorade jag ändå två liter blod och sprack väldigt mycket.

Det åskar helt galet här! Den enda som är rädd för åskan i det här hushållet är jag.
Mini leker och verkar inte bry sig nämnvärt.

Man får inte riktigt någon ro vid datorn längre.. För någon dag sen "hjälpte" Mini mig med att betala en räkning..

Jag lyckades som vanligt bränna mig lite på armarna igår men det verkar som att Mini har klarat sig, vilket är det viktigaste.

Jag gick dock in på apotea.se igår och beställde solkräm till bebisar. Vi ska ut till skärgården i sommar och då vill jag ha något att smörja in henne. Självklart ska hon ha så mycket långa byxor/bodys/tröjor på sig men det kommer kännas bra att kunna smörja in armar och händer på henne.

Kommer bli svårt att få henne att sitta still där jag vill att hon ska sitta. Det blir fästingletning varje kväll..

Idag har vi varit ute i det fantastiska vädret nästan hela dagen. Det är så härligt att sommaren äntligen är här! Må det bli en fin sommar..

Man ska ju inte smörja in barn under ett år och dom ska ju inte heller vistas i solen, jag vet. Men när Mini sitter i vagnen får hon jätteofta sol på händerna och armarna och det är himla svårt att undvika. Hur gör ni andra med små barn?

Jag är Lia och bor med maken Eas, katterna och Mini i Stockholm.

Mini är 8 månader och föddes i början av oktober. Mini var arbetsnamnet men ni behöver inte oroa er, det är inte namnet vi skickade in till Skatteverket. Mini blev till som dom flesta barnen blir till men det var en lång väg att gå för att komma dit.

I maj 2010 visade en utredning att jag bär på genen för muskelsjukdomen dystrofia myotonika. Som det verkar just nu är jag bara bärare men sjukdomen kan bryta ut närsomhelst. Och det var då det började. Jag och Eas kom ganska snabbt överens om att det här var en sjukdom som vi ville ta död på. Den skulle absolut inte föras vidare till ett eventuellt framtida barn.

Det är 50% risk att ett barn får sjukdomen. Kommer den från mamman blir den oftast mycket värre än om den kommer från pappan och den blir värre ju längre ner i generationen den kommer.

Vi bestämde oss för att göra IVF med PGD (Preimplantatorisk Genetisk Diagnostik). Man gör precis som en vanlig IVF (hamnar i klimakteriet, tar sprutor för att producera ägg, äggplock, återinföring, väntar två veckor, tar gravtest) ,enda skillnaden är att man tar en liten sak från det färdiga embryot och testar efter sjukdomen. Jag inser att det finns dom som tycker att det är att leka Gud. Jag inser att det finns dom som tycker att det är sjukt. Allt det inser jag men det var inget som stoppade mig.

Vi gjorde tre IVF-försök. Jag blev gravid på det andra men fick missfall. Vi fick tre försök av landstinget. Sen fick vi klara oss själva eftersom man inte får betala för IVF med PGD, eftersom det anses oetiskt. Vi gjorde det sista försöket i December 2011. I januari 2012 blev jag naturligt gravid. På första försöket.

Men det betydde ju också att bebisen, Mini, kunde ha min sjukdom. Och vi bestämde direkt att vi gör ett moderkaksprov och visar det sig att Mini har ärvt den skadade kromosomen så gör vi en abort.

Moderkaksprovet gjordes på en måndag i vecka 13. På onsdagen ringde dom och meddelade att Mini var frisk. Hon hade inte ärvt dystrofia och hon hade inte downs syndrome. Känslan var helt obeskrivbar.

Där är vår historia i korta drag. Idag är Mini en liten vild tjej som vägrar att sitta still och jag är lyckligare än någonsin.