Another day
Jag är Lia och bor med maken Eas, katterna och Mini i Stockholm.
Mini är 8 månader och föddes i början av oktober. Mini var arbetsnamnet men ni behöver inte oroa er, det är inte namnet vi skickade in till Skatteverket. Mini blev till som dom flesta barnen blir till men det var en lång väg att gå för att komma dit.
I maj 2010 visade en utredning att jag bär på genen för muskelsjukdomen dystrofia myotonika. Som det verkar just nu är jag bara bärare men sjukdomen kan bryta ut närsomhelst. Och det var då det började. Jag och Eas kom ganska snabbt överens om att det här var en sjukdom som vi ville ta död på. Den skulle absolut inte föras vidare till ett eventuellt framtida barn.
Det är 50% risk att ett barn får sjukdomen. Kommer den från mamman blir den oftast mycket värre än om den kommer från pappan och den blir värre ju längre ner i generationen den kommer.
Vi bestämde oss för att göra IVF med PGD (Preimplantatorisk Genetisk Diagnostik). Man gör precis som en vanlig IVF (hamnar i klimakteriet, tar sprutor för att producera ägg, äggplock, återinföring, väntar två veckor, tar gravtest) ,enda skillnaden är att man tar en liten sak från det färdiga embryot och testar efter sjukdomen. Jag inser att det finns dom som tycker att det är att leka Gud. Jag inser att det finns dom som tycker att det är sjukt. Allt det inser jag men det var inget som stoppade mig.
Vi gjorde tre IVF-försök. Jag blev gravid på det andra men fick missfall. Vi fick tre försök av landstinget. Sen fick vi klara oss själva eftersom man inte får betala för IVF med PGD, eftersom det anses oetiskt. Vi gjorde det sista försöket i December 2011. I januari 2012 blev jag naturligt gravid. På första försöket.
Men det betydde ju också att bebisen, Mini, kunde ha min sjukdom. Och vi bestämde direkt att vi gör ett moderkaksprov och visar det sig att Mini har ärvt den skadade kromosomen så gör vi en abort.
Moderkaksprovet gjordes på en måndag i vecka 13. På onsdagen ringde dom och meddelade att Mini var frisk. Hon hade inte ärvt dystrofia och hon hade inte downs syndrome. Känslan var helt obeskrivbar.
Där är vår historia i korta drag. Idag är Mini en liten vild tjej som vägrar att sitta still och jag är lyckligare än någonsin.